ovan nämnda fågel...
1962, när jag var sex år gammal, fick jag ett HelaVärlden-album i julklapp av min morbror
Bertil, heder åt honom. Dessutom medföljde ett halvt kilo utländskt brevklipp. Hälften bestod av USA:s lila 4-centare Lincoln och andra hälften var en japansk sjöfågel, en liten
spetig sak med valören 5 nånting.
För en liten grabb var lyckan gjord, det enformiga innehållet till trots. Nu skulle här samlas. Till en början var det rent klister som gällde när nya märken skulle sättas på plats i albumet. Mina föräldrars present- och julklappsproblem till mig var nu lösta för lång tid framöver. 'Ungdomens frimärksutrustning' blev den första gåvan, med fastsättare, förstoringsglas och den obegripliga tandningsmätaren. Strax ramlade insticksböcker och frimärkspaket in i en jämn ström, det var många i släkten som ville uppmuntra min nya hobby.
1966, när jag skulle få önska det jag helst ville göra, blev det förståss att besöka det
närmast mytomspunna 'Frimärkshuset' i Stockholm. För en liten norrlandskille blev det livets
dittills största äventyr att med en slant i näven glänta på dörren till Mäster
Samuelsgatan 3 och börja botanisera bland frimärkspaketen. Jag blev kvar länge därinne.
Det var en lycka att vara samlare. Känslan som infann sig när man kommit över ett spännande
eller vackert märke går inte att beskriva i ord. San Marinos sportserier eller djurmotiv
från afrikanska länder väcker speciella minnen. Vid den tiden tedde sig svenska märken
färglösa på mer än ett sätt. Doften av ett nytt insticksalbum, den speciella 'bokhandels-
doften', kan också komma över mig ibland. Otaliga är de minnen som infinner sig när man sätter sig att fundera. För att ta ett par ur högen minns jag att jag kom över ett engelskt
gammalt Victoria-märke som enligt katalogen kunde vara värt hundratusentals kronor. Att läsa
i kataloger var sannerligen ingen lätt konst. Nåväl, frimärket som troddes så värdefullt blev så väl gömt i huset hemma så att det fortfarande inte är återfunnet. Ett annat minne är att jag vid ett tillfälle blev så till mig över ett paket märken från Mauritius som en kamrat frestade med att jag helt enkelt i överambitiös samlariver plockade på mig ett av hans märken. Det gnagde på mitt samvete under lång tid.
Goda idéer har jag alltid haft lätt för att få. Med ett barns naiva listighet räknade jag snabbt
ut att om jag fick mina föräldrar att börja samla skulle de, som hade inkomster, kunna köpa mängder
med märken. Det borde gynna mig också. Enkelt och genialt, jag gav dem varsin snabbt hoprafsad
frimärkslåda i julklapp. Tyvärr slog planen slint, intresset slog inte rot alls som jag tänkt.
Någon gång 67-68 ville plötsligt kompisen Jan dela med sig en otrolig hemlighet han själv
fått höra av sin far. Man kunde via listor beställa ostämplade frimärken från Postens Frimärksavdelning, PFA. Dörren till verkliga dyrgripar verkade öppna sig och många veckopengar gick åt till postfriska märken av sent 50-tal och tidigt 60-tal som fortfarande
gick att köpa till nominella priset. Alla dessa slickade jag omsorgsfullt in i ett förtrycksalbum...
Samlandet utvecklades allteftersom åren gick och intresset flyttades från Tanganyikas lejon
till nordens frimärken. Begreppet 'katalogvärde' införlivades i ordförrådet och affärsmannen
var född. Åtta års samlande av Hela Världen byttes bort i ett anfall av 'affärs-sinne' mot svenska märken till ett katalogvärde av 400 kr. Från att ha bytt vackra märken ett mot ett
började nu kommersen istället att avgöras med Facit som medlare. Under fem-sex år byggdes Norden upp till hyggliga grundsamlingar. 1972 kom också ortsstämpelsamlandet igång för min del. Först enbart på Oscarsmärken men senare centrerades (passande ord..) intresset till
hembygdssamlande där jakten på stämplar från Medelpad strax var i full gång. Priserna på de
märken man behövde till sin samling galopperar strax uppåt när intresset för ortsstämplar
ökar lavinartat. Affärsmannen börjar nu ta överhanden helt och samlandet i sig blir mindre viktigt. Månadspengen drygas ut med inkomster från mindre auktionsfirmor som jag börjar
knyta kontakter med. Auktionsresultat och goda affärer slår helt ut själva samlarglädjen
och det vete sjutton om den någonsin har kommit tillbaka på det sätt som det en gång var.
1984 kom helt plötsligt min HelaVärlden-samling tillbaka! Av en ren slump blev jag återigen
ägare till mina gamla album, något plundrade, men ändå. Nog blev ögat lite vått när jag
tittade igenom och kände igen alla mina känslomässiga dyrgripar. De albumen kommer naturligtvis aldrig att bli sålda igen. En chans också till eftertanke, vad är egentligen
en extra peng i börsen jämfört med en äkta samlarglädje?
Nu skall min äldsta dotter fylla sex år. Gissa vad hon skall få. Naturligtvis ett Hela-Världen-album. Jag tror jag besparar henne
Lincoln och den spetiga sjöfågeln. Men kanske hon skulle få en tub klister ändå. Det var allt bättre förr...
Olle Håkansson, skrivet 1990
ovan nämnda fågel...
Se även länken Favoritmärken