Min vän Björn har berättat en lustig frimärkshistoria för mig. Han tillbringar
sin fritid ute i Stockholms skärgård med diverse sommarstugeägarpyssel.
När regnet faller brukar Björn plocka fram sin frimärkssamling. Björns
system är att allt nytt som skall in i samlingen förvaras i en skokartong.
Vid regn åker alltså skolådan fram och innehållet synas och sorteras i
sällskap med en pipa och gärna en whisky till.
Den här dagen hade Björn plockat fram sin kartong och ställt den på köksbordet,
allt klart för en stunds trevligt plockande med märkena. För att undvika en
intressekonflikt med whiskyn tog Björn först och uträttade de ärenden han
behövde bilen till.
Väl hemkommen möttes han av sin hustru i dörren. Hon hade ett finurligt
ansiktsutryck, som ett återhållet gapskratt.
- Det har hänt en liten olycka. Gustaf har kissat och bajsat i din frimärkslåda.
Skrattet gick inte att hålla tillbaka längre.
Gustaf är grannens katt som vanligtvis stod på god fot med Björn,
ett förhållande som sattes på prov den här dagen. Björn gick sakta fram till sin
skokartong och mycket riktigt. Ett antal ostämplade märken simmade runt och letade
efter sin gummering och i ett hörn av lådan låg en hög äldre norska märken, alla i en
brunaktig nyans. Björn suckade. Genom fönstret såg han konturen av en rödstrimmig
katt som nöjt drog bort genom gräset.
Olle Håkansson, skrivet 1990